Färgpussel.

14 oktober, 2010

Jag vaknade upp.
En olöst Kubriks kub.

Ingenting var egentligen
på sin rätta plats.

I slutet av dagen
var i alla fall

ett par sidor i samma färg.

Kanske. Kanske.

Kanske är det du
som löser mitt pussel.

En.

5 oktober, 2010

Jag har hundra saker.
Tusen saker.

Jag har fem tusen saker.

Som jag fått. Som jag köpt.
Som jag velat ha.

Saker jag aldrig har önskat.

Jag har hundra saker.
Tusen saker.

Fem tusen saker jag kan se.

Som jag kan röra. Som jag kan ta med.

Som jag kan lämna kvar.

Och jag kommer få hundra saker till.
Tusen till.

Tio tusen att lämna kvar.

För jag skulle lämna det allt.

För en.

Inte nu. Nu.

1 oktober, 2010

Det är en pendel
mellan lycka och tomhet.

Det är en pendel
mellan nu och nyss.

Du går från grått
till ett bländande spektra.

Och sen tillbaka igen.

Om jag tittar på klockan
kanske jag kan få den att stanna.

Inte tillräckligt nära.

17 september, 2010

Det är ett fönster med vita spröjs
mellan mig och henne.

Jag kan se hennes ögon
genom ett immigt glas.

Det är skynke av tyg
mellan mig och henne.

Jag kan höra hennes andas
och känna hennes doft.

Det är en mur av tegel
mellan mig och henne.

Jag kan röra hennes hand
genom ett hål av fallna stenar.

Och jag sitter fast.
Kättingar runt mitt hjärta.

Det är hon
som måste klättra över muren.

Stanna upp.

När världen bara stannar till några sekunder.

När inget rör sig
utom bara hon.

Tunnelseende i cinemascope.

Skratt som studsar
genom stilla luft.

Förälskelse i ultrarapid.

Vem menar du
frågar han.

Hon som lyser såklart.

Nu.

Kärlek en sekund,
eller fem eller sju.

Jag borde älska den kärlek
som var.

Om så en
eller fem eller sju.

Fast jag lever nu.

Och bara nu
kan kärlek vara.

Inte fram
och inte bak i tid.

Inte fem eller sju.

En sekund.
Sen en, sen en.

I varje stund en.

I varje stund älskar jag
kärleken nu.

Sen nu. Sen nu.

Viska henne.

Och hennes namn är kärlek.

Och hennes namn viskas
i denna stund.

Hennes namn är kärlek
och vi har mötts förut.

Och hennes namn är kärlek.

Och hennes namn ropas
i denna stund.

Hennes namn är kärlek
och vi kommer mötas igen.

Skrika.

Jag vill springa
genom tåget.

Jag vill rusa
genom hela tåget.

Sparka upp dörren
och hänga ut genom den
i tvåhundra kilometer i timmen.

Kasta mig ut
och flyga
genom det mörka landskapet

Regn som slickar min kropp
precis nedanför molnen

Gräset som piskar
precis ovanför marken

Hela vägen hem till
min balkong.

Där jag landar och
tänder en cigarett.




Och börjar om igen.

Andas ut.

Ord finns i miljoner.
Ord finns för det mesta.

Ord kan beskriva känslorna.
Ord kan beskriva hur jag tänker.

Fast det behövs så många ord.
Fast det behövs för många ord.



Fast ord är inte luft.

Och jag tror
att du kan behöva ett andetag.



Jag håller andan ett tag.

Om du vill kan vi flyga.

- Jag vill att någon ska komma och ta mig med storm! säger du.

- Och i väntan på det? frågar jag.

- Jag vill att han ska komma in på mitt kontor en dag och bara lyfta mig ur min kontorsstol! svarar du.

- Det är klart att han ska, svarar jag.

Han ska bära dig ut till en park där det ligger en filt och en flaska champagne och druvor och ost, fast han går bara förbi det där och tar dig till en eka som han kan ro dig runt i sjön med, fast han går förbi den också och plötsligt, bara plötsligt upptäcker du att ni inte längre går på marken, utan ni flyger ovanför marken och du ser alla hus och alla människor och förstår att detta är stormen och detta är kärleken och detta är du och han och nu kommer allt bli bra, bättre än bra, bättre än lycka, bättre är kärlek, bättre än himlen och universum!

Och när du tittar upp från marken och husen och människorna och bussarna och båtarna och ser en fågel flyga förbi bara precis vid ditt öra så tittar du upp och då tittar han upp och han tittar på dig och han ler och du ler och då kysser ni varann och plötsligt finns inget annat förutom Precis Just Nu.

- Vi kan ta er med storm, säger jag.
Ni måste bara lyfta era vingar och vilja flyga.

- Jag måste in till stan, svarar du.

- Kom ihåg att sätta på dig dina vingar
innan du går ut genom dörren, viskar jag.

Stormen kommer när du minst anar det. Var beredd på att flyga.

Icke desto mera sant.

Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det

att känslan jag har
för stunden

är oemotståndlig.


Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det

att människorna jag möter
på kvällen

är oemotståndliga.


Skönheten
kommer från deras läppar

och är orden,
de faktiska orden,
och inget annat än orden.


Icke desto mera sant är att

orden

är varför jag älskar er.

Stängda ögon.

Det är inte
att jag är rädd för att vara ensam.

Det är i alla fall inte vad jag tror.

Det är att du ser mig
och inte vill titta tillbaka.

Lansering nya hemsidan: www.kipowsky.se

Mina vänner.

Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se

Kipowsky - Producent och konferencier.

Som så.

En vän frågade mig idag,
om hur hon ser ut.

Du vet precis i början av hösten,
när det fortfarande är ganska varmt.

Och träden målar om sig
till gult och orange och rött.

En ljummen vind
blåser alldeles lätt i ditt öra.

Och så doften,
när regnet precis slutat falla.

Precis så, svarade jag.

Precis så.

Nu.

Spontanitet.

Är min egen gåva till mig själv.

Blixtkär.

Jag skulle svepa med dig av bara mina ord.

Jag skulle omfamna dig med endast min blick.

Jag skulle ta din hand och hålla den väldigt lätt i min.


Fast jag sa allt utan att hinna börja tala.

Och jag hoppas du förstod.
Att jag blev kär i dig innan du ens hann yttra ditt namn.

Ett tag till.

Jag funderar på vad det är.

Jag återkommer när jag vet.

Mod.

Jag vet inte hur många som läser det här och kanske är det bara jag från stund till stund. För mig är skrivandet ett sätt att släppa på ventiler, utan att kanske öppna hela vattentanken. Och om någon skulle få för sig att läsa och finna ett eller ett annat ord meningsfullt för dem så har jag kanske även här gjort en insats för att göra världen till en trevligare plats.

För mig är livet något härligt och prekärt. För mig är livet fragilt och för mig är livet varje dag en utmaning. Det visar sig kanske däremot att de utmaningar jag har tagit mig för inte alltid har varit de som borde ha tagit upp all min tid.

Att tänka och skapa och att agera och vara är något jag gör utåt varje dag. Fast allt för ofta kanske jag väljer att inte låta intrycken gå så mycket inåt via mitt hjärta så ofta som det borde gå en runda via mitt hjärta. All den kärlek och omtanke jag har sprider jag gärna till vänner och även de jag knappt känner och det engagemang som brinner i mig låter jag gärna spilla över på andra. Fast det är inte samma sak som att faktiskt stanna upp, helt och hållet stanna upp och tänka över vad mina ageranden faktiskt kan innebära. För mig är det bara ett varande. Ett finnande. Ett skapande och ett givande. Och ja, ett tagande. Nu måste jag kanske påbörja en helt ny resa. Att inte bara låta världen runtom titta förbi och möta mig, utan att låta den även komma in i mig och gräva i mitt verkliga inre.

Det kräver en del mod. Det kräver verkligen en hel del mod. Och ett stort hurra till alla er där ute som har det modet och som alltid har haft det modet eller som bara nyligen skaffat sig det modet. Själv är jag bara bakom strecket och tittar på er. Om ni vänder er om kanske ni har lust att berätta lite om hur ni gör det. För här står jag och väntar på instruktioner.

Det kommer att ta en stund. Jag vet att det kommer att ta en stund. Och mången gång kommer jag vända om och ställa mig bakom strecket igen för att titta, bara titta lite till. Och kanske en dag har jag tagit så många steg framåt att jag inte längre kan gå tillbaka. Och den dagen kommer jag att vara livrädd. Skrämd bortom allt. Och den dagen hoppas jag att ni håller mig i handen.

Imorgon börjar det, ska man säga. Fast det kanske faktiskt blir i övermorgon. Eller dagen efter. Fast just nu har jag i alla fall ställt mig åt rätt håll bakom det här strecket och tittar på er. Ni på den andra sidan. Så vänd er gärna om. Precis när som helst.

Hej. (och så ler jag litegrann) Trevligt att råkas. Jag heter Kip och jag har en lång väg att gå.

Avenue Q.

Nu vet jag vad det är jag vill. Jag erkänner att det är lite gay.

Broadway - here I come!

Ett andetag.

På så väldigt många sätt är det svårt att skriva inlägg i ett melankoliskt tillstånd utan att få hela texten att på något sätt verkar bitter. Jag gillar bitter. I blodgrapejuice och i ett par riktiga härliga drinkar. Älskar jag bitter. I texter om mig själv av mig själv. Inte älskar så mycket alls.

Vad jag inte kan komma fram till är ifall jag har haft en underbar tid och att den tiden börjar närma sitt ett slut. Eller ifall jag har haft en underbar tid och detta bara är början på något som kommer att bli ännu bättre. Klart är att det är inget jag har upplevt förut. Och därför inget som jag vet hur jag ska hantera eller för den delen hur jag ska välja. Hur jag ska bestämma. Mig.

Vissa vill ha kakan och samtidigt äta den. Jag vill stå i ett jävla konditori och smaka lite av allt.

För första gången har jag skapat något, varit med och skapat något alldeles fantastiskt och unikt. För kanske första gången har jag varit i en relation som har varit fantastisk och unik. Se där, två bakelser bara där. Samtidigt har jag åter igen dragit mig ner på botten av sjön och simmar runt bland alger. Håller andan. Fortsätter hålla andan och ser mig omkring.

Och jag vet inte om jag alltid kommer göra såhär, dyka djupt och agera djupt och på detta djupa vatten finnas och någon gång simma upp för att tjippa lite luft. Sedan ner igen. Som jag alltid har gjort. Som jag alltid har velat göra. Uppenbarligen.

Det är svårt att veta vad man vill göra när man inte vet vad man vill göra. Eller när man alltid har vetat vad man vill göra och fortsätter göra det. Även om det är det här. Precis det här.

Jag vet inte vad jag vill. Jag ska fundera på det. Kanske finns svaret vid ytan. Om jag nästa gång inte bara tjippar lite luft, utan också tittar upp och ser vad där finns.

Häng kvar ett ögonblick. Om du vill. Jag är strax tillbaka.