Mina ord är luft.
Varje bokstav är gjord av rostiga spikar.
Min drog är arbete.
Den föder mig och den äter mig och jag älskar den.
Mitt hjärta är stelnande lava och min hjärna är papier-maché.
Ångdriven är jag.
Mina fötter är jord som söker rötter.
Min värld ser annorlunda ut inifrån mig själv.
Det växer blommor i mina ögonglober.
När jag rakar mig dör en fjäril.
När jag vaknar vaknar människorna.
De har sovit och drömt om mig.
Inget jag gör stör mig och det stör mig.
Allt jag säger gör skillnad.
Inget jag säger påverkar någonting.
Tänk om jag aldrig hade funnits.
Då hade allt varit precis likadant.
21 juni 2011
10 juni 2011
Vad kunskap inte är.
Låt oss absolut inte ta det från början. Det finns flera saker som jag verkligen inte vill veta. Jag är en nyfiken person och har egentligen alltid varit det. Varje dag ställer jag mig själv frågor om hur ting fungerar, varför saker är som de är och varför jag och andra gör vad vi gör och säger vad vi säger. För att jag vill veta. Inte för att alltid behöva använda kunskapen på något sätt, för min egen eller någon annans gagn. Utan veta för att veta. Inte för att kunna berätta för någon annan hur det egentligen ligger till, utan bara för att veta och förstå. Kring det mesta. Fast egentligen inte allt.
Så varför skulle jag inte vilja veta allt? Varför skulle jag inte vilja förstå allt? Ju mer man vet desto bättre kan man ju troligtvis hantera vardagen och ta sig fram i livet. Ju större förståelse och ju mer kunskap man har, desto mer värdefull är man för andra runtomkring. Må det vara kunskap om hur atomer kan klyvas, hur man bäst grundmålar en båt eller hur man lär en tioåring geografi. Må det vara förståelse av världsekonomi och handelsavtal eller kläddesign och mode. Beroende på vad man vet och hur mycket man vet om detta och hur värdefull just den kunskapen är i relation till tid och plats, desto mer värdefull är du som person. Som människa är du troligtvis än mer värdefull, i alla fall för de närmast dig. Som människa är du samtidigt troligtvis inte särskilt värdefull för dig själv. Det vi ibland kallar självkänsla är inget som särskilt många besitter mycket av.
Varför det? Varför detta? Ja, det är väl det några av oss försöker ta reda på mer om varje dag. Inte alla. För alla bryr sig inte. Många är ganska nöjda. Nöjda med den kunskap och den förståelse de har och även om de strävar efter mer, så är det inte särkilt mycket mer. Litegrann räcker bra. Bara precis så mycket att man klarar sig.
Jag vet givetvis att jag aldrig kommer att veta allt, förstå allt och kunna allt. Mängden saker att förstå och kunna är alldeles för stor och flera av verktygen för att förstå dem är inte ens skapade än. Och mer än hälften - om inte mer - av allt är inte en fråga om förstående, utan om åsikter och syn på livet. Vi kan säkert de flesta av oss vara överens om att träd behöver vatten och syre och sol för att växa, fast även i denna vetenskapliga självklarhet kan säkert ifrågasättas. Om inte nu, så om hundra år. Gud finns för fler än Gud inte finns. De har sina egna bevis. Kanske inte vetenskapliga, fast så är ju inte Gud precis ett vetenskapligt fenomen. Kärlek har förklarats av många, från genetiker och psykologer till dramatiker och föreskolebarn. Vissa påstår sig säkert till och med veta vad kärlek är, vilket är helt okej så länge de inte försöker berätta för mig vad kärlek är för mig.
Vad är konst? Det är ett hittepå för att stå ut med vardagen. Vad är kärlek? Det är en livlina på ensamhetens brant. Vad är hopp? Det är ett väldigt naivt sätt att se på världen. Vad är ondska? Det är överlevnad och ett meningslöst sökande efter kärlek. Vad är engagemang? Det är samma sak som hopp. Vad är Gud? Om jag skulle berätta det så skulle ju inte konsten och kärleken och hoppet vara särskilt spännande längre.
Övertygelse är ett annat spännande fenomen. Några skulle påstå att övertygelse kommer av stor kunskap. Jag säger att det är envishet och en rädsla för att göra bort sig. För om man nu tror sig sitta på all denna kunskap eller att i alla fall andra har bilden av att man gör det, så vore det ju himla pinsamt att erkänna att delar av eller all denna kunskap egentligen var okunskap.
Så vad är då okunskap? Är det samma som oärlig eller oaktsam? Antingen är man ärlig eller så är man det inte. Svartvitt. Antingen är man aktsam eller så är man det inte. Svartvitt. Fast kunskap är ju inte antingen eller. Den är olika. Man har olika kännedom och olika åsikter och olika vyer av en och samma sak. Och säkerligen är man övertygad om att den kunskap man besitter är riktig kunskap, alltså riktigt vetskap om att det är sanningen. Okunskap är alltså den andra personens omvända bild av kunskapen du äger. Så båda har rätt och båda har fel. Beroende på var ni bor, vad ni gör och när ni gör det.
Så varför vill jag inte veta allt? Det kan förstås vara att ifall jag inte vet något om något speciellt så behöver jag vara varken kunnig eller okunnig. Jag kan vara tom och nyfiken. Jag är inte till höger eller till vänster och varken ovan eller under. Jag är inte ens mitt i. Jag är ingenting i det och ingenting i relation till det. Jag är vakuum. Jag är ett svart hål. Jag är ett öga utan ögonglob. Vakande och samtidigt inte närvarande.
Nu kan man ju inte vara det jag precis beskrev. Det är det magiska med ord, i ordens värld kan jag göra precis vad som helst, se vad som helst och uppleva det hur jag vill. Fast att det inte går, det vet ju inte jag. Inte för att jag har kunskapen om att det inte är möjligt, utan för att jag har bestämt mig för att inte veta och inte ta reda på det. För om jag visste det, om jag visste allt, hur spännande skulle världen då vara?
Livet är spännande för att det finns så mycket jag jag kan lära mig att förstå och livet är spännande för att det alltid kommer att finnas så mycket mer jag inte alls förstår. Så även om kunskapen ligger precis framför mina fötter kanske jag ibland väljer att inte plocka upp den, för ibland är det mer spännande att veta att jag inte vet.
Så vad är spänning? Det är sånt gummiband och gem finns till för att förklara.
Så varför skulle jag inte vilja veta allt? Varför skulle jag inte vilja förstå allt? Ju mer man vet desto bättre kan man ju troligtvis hantera vardagen och ta sig fram i livet. Ju större förståelse och ju mer kunskap man har, desto mer värdefull är man för andra runtomkring. Må det vara kunskap om hur atomer kan klyvas, hur man bäst grundmålar en båt eller hur man lär en tioåring geografi. Må det vara förståelse av världsekonomi och handelsavtal eller kläddesign och mode. Beroende på vad man vet och hur mycket man vet om detta och hur värdefull just den kunskapen är i relation till tid och plats, desto mer värdefull är du som person. Som människa är du troligtvis än mer värdefull, i alla fall för de närmast dig. Som människa är du samtidigt troligtvis inte särskilt värdefull för dig själv. Det vi ibland kallar självkänsla är inget som särskilt många besitter mycket av.
Varför det? Varför detta? Ja, det är väl det några av oss försöker ta reda på mer om varje dag. Inte alla. För alla bryr sig inte. Många är ganska nöjda. Nöjda med den kunskap och den förståelse de har och även om de strävar efter mer, så är det inte särkilt mycket mer. Litegrann räcker bra. Bara precis så mycket att man klarar sig.
Jag vet givetvis att jag aldrig kommer att veta allt, förstå allt och kunna allt. Mängden saker att förstå och kunna är alldeles för stor och flera av verktygen för att förstå dem är inte ens skapade än. Och mer än hälften - om inte mer - av allt är inte en fråga om förstående, utan om åsikter och syn på livet. Vi kan säkert de flesta av oss vara överens om att träd behöver vatten och syre och sol för att växa, fast även i denna vetenskapliga självklarhet kan säkert ifrågasättas. Om inte nu, så om hundra år. Gud finns för fler än Gud inte finns. De har sina egna bevis. Kanske inte vetenskapliga, fast så är ju inte Gud precis ett vetenskapligt fenomen. Kärlek har förklarats av många, från genetiker och psykologer till dramatiker och föreskolebarn. Vissa påstår sig säkert till och med veta vad kärlek är, vilket är helt okej så länge de inte försöker berätta för mig vad kärlek är för mig.
Vad är konst? Det är ett hittepå för att stå ut med vardagen. Vad är kärlek? Det är en livlina på ensamhetens brant. Vad är hopp? Det är ett väldigt naivt sätt att se på världen. Vad är ondska? Det är överlevnad och ett meningslöst sökande efter kärlek. Vad är engagemang? Det är samma sak som hopp. Vad är Gud? Om jag skulle berätta det så skulle ju inte konsten och kärleken och hoppet vara särskilt spännande längre.
Övertygelse är ett annat spännande fenomen. Några skulle påstå att övertygelse kommer av stor kunskap. Jag säger att det är envishet och en rädsla för att göra bort sig. För om man nu tror sig sitta på all denna kunskap eller att i alla fall andra har bilden av att man gör det, så vore det ju himla pinsamt att erkänna att delar av eller all denna kunskap egentligen var okunskap.
Så vad är då okunskap? Är det samma som oärlig eller oaktsam? Antingen är man ärlig eller så är man det inte. Svartvitt. Antingen är man aktsam eller så är man det inte. Svartvitt. Fast kunskap är ju inte antingen eller. Den är olika. Man har olika kännedom och olika åsikter och olika vyer av en och samma sak. Och säkerligen är man övertygad om att den kunskap man besitter är riktig kunskap, alltså riktigt vetskap om att det är sanningen. Okunskap är alltså den andra personens omvända bild av kunskapen du äger. Så båda har rätt och båda har fel. Beroende på var ni bor, vad ni gör och när ni gör det.
Så varför vill jag inte veta allt? Det kan förstås vara att ifall jag inte vet något om något speciellt så behöver jag vara varken kunnig eller okunnig. Jag kan vara tom och nyfiken. Jag är inte till höger eller till vänster och varken ovan eller under. Jag är inte ens mitt i. Jag är ingenting i det och ingenting i relation till det. Jag är vakuum. Jag är ett svart hål. Jag är ett öga utan ögonglob. Vakande och samtidigt inte närvarande.
Nu kan man ju inte vara det jag precis beskrev. Det är det magiska med ord, i ordens värld kan jag göra precis vad som helst, se vad som helst och uppleva det hur jag vill. Fast att det inte går, det vet ju inte jag. Inte för att jag har kunskapen om att det inte är möjligt, utan för att jag har bestämt mig för att inte veta och inte ta reda på det. För om jag visste det, om jag visste allt, hur spännande skulle världen då vara?
Livet är spännande för att det finns så mycket jag jag kan lära mig att förstå och livet är spännande för att det alltid kommer att finnas så mycket mer jag inte alls förstår. Så även om kunskapen ligger precis framför mina fötter kanske jag ibland väljer att inte plocka upp den, för ibland är det mer spännande att veta att jag inte vet.
Så vad är spänning? Det är sånt gummiband och gem finns till för att förklara.
24 april 2011
Tusen och en.
För att det bara finns en. För att det finns tusen eller en.
För att när du har funnit en och förlorat en står dig tusen åter. Fast det är tusen, någon av tusen, någon av flera och inte en. Inte en enda som redan gått dig förlorad eller en som du vunnit, funnit. En som du hunnit möta och en som du hunnit ta.
Ty du tar. Ty du får inte, du tar. En chans. Ett hjärta. En själ. Det är något du tar. Det är något du finner och tar. Det är inget som du får och inget som står dig tusen åter. De tusen åter är några andra. De är flera av många andra.
Och inte är det viktigt. Det är inte viktigt att du finner en. Det är viktigt att du är lycklig. Det är viktigt att du är levande. Det är viktigt att du ler. Det är och kan vara viktigt att du finner någon. En är inte viktigt. En är obeskrivbar och orgasm och måhända evig lycka. En är meditation och en är eufori. Fast inte viktigt.
Tusen kan släcka din törst. En kan svalka när solen står högst på himlen. Tusen kan mätta och en ger dig hunger. Tusen lyfter dig högt och tar dig överallt. En måste du bära från tid till tid. För en måste du ibland vara skugga och ibland vara sol.
En. Eller tusen. Det spelar stor roll. Det spelar en enormt stor roll. Det är inte viktigt. Det är oerhört inte viktigt. Det är avgörande. Fast det är inte nödvändigt.
Tusen är kanske bara en ursäkt. För att en kom och gick förbi.
För att när du har funnit en och förlorat en står dig tusen åter. Fast det är tusen, någon av tusen, någon av flera och inte en. Inte en enda som redan gått dig förlorad eller en som du vunnit, funnit. En som du hunnit möta och en som du hunnit ta.
Ty du tar. Ty du får inte, du tar. En chans. Ett hjärta. En själ. Det är något du tar. Det är något du finner och tar. Det är inget som du får och inget som står dig tusen åter. De tusen åter är några andra. De är flera av många andra.
Och inte är det viktigt. Det är inte viktigt att du finner en. Det är viktigt att du är lycklig. Det är viktigt att du är levande. Det är viktigt att du ler. Det är och kan vara viktigt att du finner någon. En är inte viktigt. En är obeskrivbar och orgasm och måhända evig lycka. En är meditation och en är eufori. Fast inte viktigt.
Tusen kan släcka din törst. En kan svalka när solen står högst på himlen. Tusen kan mätta och en ger dig hunger. Tusen lyfter dig högt och tar dig överallt. En måste du bära från tid till tid. För en måste du ibland vara skugga och ibland vara sol.
En. Eller tusen. Det spelar stor roll. Det spelar en enormt stor roll. Det är inte viktigt. Det är oerhört inte viktigt. Det är avgörande. Fast det är inte nödvändigt.
Tusen är kanske bara en ursäkt. För att en kom och gick förbi.
15 november 2010
Ambition vs. Relation.
Så jag ställer mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Och vad är viktigt framöver? För en tid sen började jag ta större notis kring en krypande känsla i min kropp. Den har funnits där länge, hur länge kan jag förstås inte minnas. Jag har haft stor succé med att dämpa den med ömsom arbete, ömsom socker och salt i form av överdrivna mängder sötsaker och friterade potatisbitar med varierande former. När inte det räckte så kunde jag alltid skjuta in lite perfektion och med detta få ytterligare arbete. Och när inte det räckte så dök lyckligtvis något oväntat upp i livet, som en familjär kris av något slag eller en sjukdom som tog uppmärksamheten under några månader.
Så kom tiden när allt var bra. När ting rullade och pengarna flödade och den inre kreativiteten äntligen fick utrymme mellan sötsaker och perfektion. Någonstans där blev jag åter bekant eller kanske för första gången bekant med denna krypande känsla. Vid eftertanke förstod jag att den aldrig hade försvunnit och ofta egentligen aldrig varit särskilt dämpad, så mycket som den varit undantryckt. Jag riktade hammaren mot spiken och träffade tanken att det som saknades var närhet.
Ju längre tiden gick desto mer kom jag fram till att trots närhetens många former, så var det inte endast den provisoriska varianten av en fysisk relation eller den tämligen temporära i en omfamning, en längre kram eller en kortare puss på kinden. Teorin, om man får kalla den så, är att den hemliga ingrediensen är vilja. En vilja att om och åter igen omfamna, att om och åter igen älska och att beröra och vilja bli berörd. Och för att ytterligare komplicera receptet så behövs två.
I mitt liv har jag förtärt ambition och spetsat med perfektion. Det har skapat karaktären eller kanske till och med varit möjligt tack vare karaktären som idag är jag. I mitt liv har jag samtidigt svält relation och endast i mindre mängder intagit närhet. Jag har egentligen intagit större mängder närhet, fast mer i en kamratlig form och mer i en stötvis stil. Tillfällen har säkerligen givits för möjlighet till ömsesidig vilja, fast i en dimma av målmedvetenhet har de varit suddiga.
Och det har varit lyckosamt. Jag har fått uppleva fantastiska ting. På platser jag kanske aldrig skulle ha besökt av egen vilja har jag fått möta människor helt olika än mig. Skratt har fyllt rum och glädje har delats mellan mig och alla dessa personer. Pirrande bin har bott i mitt hjärta och mjuka vindar har varit droger i mitt blod.
Fast nu känner jag den här krypande känslan.
Så frågan uppstår. Kan denna karaktär byta karaktär? Kan två olika karaktärer leva parallellt eller kan de växelvis ge mig och de andra runtom mig vad de vill? Eller måste jag ge upp den ena för att tillfredsställa den andra?
Därför ställer jag mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Vad är viktigt framöver?
Så kom tiden när allt var bra. När ting rullade och pengarna flödade och den inre kreativiteten äntligen fick utrymme mellan sötsaker och perfektion. Någonstans där blev jag åter bekant eller kanske för första gången bekant med denna krypande känsla. Vid eftertanke förstod jag att den aldrig hade försvunnit och ofta egentligen aldrig varit särskilt dämpad, så mycket som den varit undantryckt. Jag riktade hammaren mot spiken och träffade tanken att det som saknades var närhet.
Ju längre tiden gick desto mer kom jag fram till att trots närhetens många former, så var det inte endast den provisoriska varianten av en fysisk relation eller den tämligen temporära i en omfamning, en längre kram eller en kortare puss på kinden. Teorin, om man får kalla den så, är att den hemliga ingrediensen är vilja. En vilja att om och åter igen omfamna, att om och åter igen älska och att beröra och vilja bli berörd. Och för att ytterligare komplicera receptet så behövs två.
I mitt liv har jag förtärt ambition och spetsat med perfektion. Det har skapat karaktären eller kanske till och med varit möjligt tack vare karaktären som idag är jag. I mitt liv har jag samtidigt svält relation och endast i mindre mängder intagit närhet. Jag har egentligen intagit större mängder närhet, fast mer i en kamratlig form och mer i en stötvis stil. Tillfällen har säkerligen givits för möjlighet till ömsesidig vilja, fast i en dimma av målmedvetenhet har de varit suddiga.
Och det har varit lyckosamt. Jag har fått uppleva fantastiska ting. På platser jag kanske aldrig skulle ha besökt av egen vilja har jag fått möta människor helt olika än mig. Skratt har fyllt rum och glädje har delats mellan mig och alla dessa personer. Pirrande bin har bott i mitt hjärta och mjuka vindar har varit droger i mitt blod.
Fast nu känner jag den här krypande känslan.
Så frågan uppstår. Kan denna karaktär byta karaktär? Kan två olika karaktärer leva parallellt eller kan de växelvis ge mig och de andra runtom mig vad de vill? Eller måste jag ge upp den ena för att tillfredsställa den andra?
Därför ställer jag mig själv ett par frågor. Vad är viktigt idag? Vad är viktigt framöver?
22 oktober 2010
Mer.
22 oktober, 2010
Det är inte
att jag inte vill utan dig.
Det är att jag vill mer
med dig.
Det är inte
att jag inte kan leva utan dig.
Det är att jag lever mer
med dig.
Det är inte
att jag inte vill utan dig.
Det är att jag vill mer
med dig.
Det är inte
att jag inte kan leva utan dig.
Det är att jag lever mer
med dig.
14 oktober 2010
Färgpussel.
14 oktober, 2010
Jag vaknade upp.
En olöst Kubriks kub.
Ingenting var egentligen
på sin rätta plats.
I slutet av dagen
var i alla fall
ett par sidor i samma färg.
Kanske. Kanske.
Kanske är det du
som löser mitt pussel.
Jag vaknade upp.
En olöst Kubriks kub.
Ingenting var egentligen
på sin rätta plats.
I slutet av dagen
var i alla fall
ett par sidor i samma färg.
Kanske. Kanske.
Kanske är det du
som löser mitt pussel.
05 oktober 2010
En.
5 oktober, 2010
Jag har hundra saker.
Tusen saker.
Jag har fem tusen saker.
Som jag fått. Som jag köpt.
Som jag velat ha.
Saker jag aldrig har önskat.
Jag har hundra saker.
Tusen saker.
Fem tusen saker jag kan se.
Som jag kan röra. Som jag kan ta med.
Som jag kan lämna kvar.
Och jag kommer få hundra saker till.
Tusen till.
Tio tusen att lämna kvar.
För jag skulle lämna det allt.
För en.
Jag har hundra saker.
Tusen saker.
Jag har fem tusen saker.
Som jag fått. Som jag köpt.
Som jag velat ha.
Saker jag aldrig har önskat.
Jag har hundra saker.
Tusen saker.
Fem tusen saker jag kan se.
Som jag kan röra. Som jag kan ta med.
Som jag kan lämna kvar.
Och jag kommer få hundra saker till.
Tusen till.
Tio tusen att lämna kvar.
För jag skulle lämna det allt.
För en.
01 oktober 2010
Inte nu. Nu.
1 oktober, 2010
Det är en pendel
mellan lycka och tomhet.
Det är en pendel
mellan nu och nyss.
Du går från grått
till ett bländande spektra.
Och sen tillbaka igen.
Om jag tittar på klockan
kanske jag kan få den att stanna.
Det är en pendel
mellan lycka och tomhet.
Det är en pendel
mellan nu och nyss.
Du går från grått
till ett bländande spektra.
Och sen tillbaka igen.
Om jag tittar på klockan
kanske jag kan få den att stanna.
17 september 2010
Inte tillräckligt nära.
17 september, 2010
Det är ett fönster med vita spröjs
mellan mig och henne.
Jag kan se hennes ögon
genom ett immigt glas.
Det är skynke av tyg
mellan mig och henne.
Jag kan höra hennes andas
och känna hennes doft.
Det är en mur av tegel
mellan mig och henne.
Jag kan röra hennes hand
genom ett hål av fallna stenar.
Och jag sitter fast.
Kättingar runt mitt hjärta.
Det är hon
som måste klättra över muren.
Det är ett fönster med vita spröjs
mellan mig och henne.
Jag kan se hennes ögon
genom ett immigt glas.
Det är skynke av tyg
mellan mig och henne.
Jag kan höra hennes andas
och känna hennes doft.
Det är en mur av tegel
mellan mig och henne.
Jag kan röra hennes hand
genom ett hål av fallna stenar.
Och jag sitter fast.
Kättingar runt mitt hjärta.
Det är hon
som måste klättra över muren.
16 augusti 2010
Stanna upp.
När världen bara stannar till några sekunder.
När inget rör sig
utom bara hon.
Tunnelseende i cinemascope.
Skratt som studsar
genom stilla luft.
Förälskelse i ultrarapid.
Vem menar du
frågar han.
Hon som lyser såklart.
När inget rör sig
utom bara hon.
Tunnelseende i cinemascope.
Skratt som studsar
genom stilla luft.
Förälskelse i ultrarapid.
Vem menar du
frågar han.
Hon som lyser såklart.
10 september 2009
Nu.
Kärlek en sekund,
eller fem eller sju.
Jag borde älska den kärlek
som var.
Om så en
eller fem eller sju.
Fast jag lever nu.
Och bara nu
kan kärlek vara.
Inte fram
och inte bak i tid.
Inte fem eller sju.
En sekund.
Sen en, sen en.
I varje stund en.
I varje stund älskar jag
kärleken nu.
Sen nu. Sen nu.
eller fem eller sju.
Jag borde älska den kärlek
som var.
Om så en
eller fem eller sju.
Fast jag lever nu.
Och bara nu
kan kärlek vara.
Inte fram
och inte bak i tid.
Inte fem eller sju.
En sekund.
Sen en, sen en.
I varje stund en.
I varje stund älskar jag
kärleken nu.
Sen nu. Sen nu.
03 augusti 2009
Viska henne.
Och hennes namn är kärlek.
Och hennes namn viskas
i denna stund.
Hennes namn är kärlek
och vi har mötts förut.
Och hennes namn är kärlek.
Och hennes namn ropas
i denna stund.
Hennes namn är kärlek
och vi kommer mötas igen.
Och hennes namn viskas
i denna stund.
Hennes namn är kärlek
och vi har mötts förut.
Och hennes namn är kärlek.
Och hennes namn ropas
i denna stund.
Hennes namn är kärlek
och vi kommer mötas igen.
19 juli 2009
Skrika.
Jag vill springa
genom tåget.
Jag vill rusa
genom hela tåget.
Sparka upp dörren
och hänga ut genom den
i tvåhundra kilometer i timmen.
Kasta mig ut
och flyga
genom det mörka landskapet
Regn som slickar min kropp
precis nedanför molnen
Gräset som piskar
precis ovanför marken
Hela vägen hem till
min balkong.
Där jag landar och
tänder en cigarett.
Och börjar om igen.
genom tåget.
Jag vill rusa
genom hela tåget.
Sparka upp dörren
och hänga ut genom den
i tvåhundra kilometer i timmen.
Kasta mig ut
och flyga
genom det mörka landskapet
Regn som slickar min kropp
precis nedanför molnen
Gräset som piskar
precis ovanför marken
Hela vägen hem till
min balkong.
Där jag landar och
tänder en cigarett.
Och börjar om igen.
15 juni 2009
Andas ut.
Ord finns i miljoner.
Ord finns för det mesta.
Ord kan beskriva känslorna.
Ord kan beskriva hur jag tänker.
Fast det behövs så många ord.
Fast det behövs för många ord.
Fast ord är inte luft.
Och jag tror
att du kan behöva ett andetag.
Jag håller andan ett tag.
Ord finns för det mesta.
Ord kan beskriva känslorna.
Ord kan beskriva hur jag tänker.
Fast det behövs så många ord.
Fast det behövs för många ord.
Fast ord är inte luft.
Och jag tror
att du kan behöva ett andetag.
Jag håller andan ett tag.
06 juni 2009
Om du vill kan vi flyga.
- Jag vill att någon ska komma och ta mig med storm! säger du.
- Och i väntan på det? frågar jag.
- Jag vill att han ska komma in på mitt kontor en dag och bara lyfta mig ur min kontorsstol! svarar du.
- Det är klart att han ska, svarar jag.
Han ska bära dig ut till en park där det ligger en filt och en flaska champagne och druvor och ost, fast han går bara förbi det där och tar dig till en eka som han kan ro dig runt i sjön med, fast han går förbi den också och plötsligt, bara plötsligt upptäcker du att ni inte längre går på marken, utan ni flyger ovanför marken och du ser alla hus och alla människor och förstår att detta är stormen och detta är kärleken och detta är du och han och nu kommer allt bli bra, bättre än bra, bättre än lycka, bättre är kärlek, bättre än himlen och universum!
Och när du tittar upp från marken och husen och människorna och bussarna och båtarna och ser en fågel flyga förbi bara precis vid ditt öra så tittar du upp och då tittar han upp och han tittar på dig och han ler och du ler och då kysser ni varann och plötsligt finns inget annat förutom Precis Just Nu.
- Vi kan ta er med storm, säger jag.
Ni måste bara lyfta era vingar och vilja flyga.
- Jag måste in till stan, svarar du.
- Kom ihåg att sätta på dig dina vingar
innan du går ut genom dörren, viskar jag.
Stormen kommer när du minst anar det. Var beredd på att flyga.
- Och i väntan på det? frågar jag.
- Jag vill att han ska komma in på mitt kontor en dag och bara lyfta mig ur min kontorsstol! svarar du.
- Det är klart att han ska, svarar jag.
Han ska bära dig ut till en park där det ligger en filt och en flaska champagne och druvor och ost, fast han går bara förbi det där och tar dig till en eka som han kan ro dig runt i sjön med, fast han går förbi den också och plötsligt, bara plötsligt upptäcker du att ni inte längre går på marken, utan ni flyger ovanför marken och du ser alla hus och alla människor och förstår att detta är stormen och detta är kärleken och detta är du och han och nu kommer allt bli bra, bättre än bra, bättre än lycka, bättre är kärlek, bättre än himlen och universum!
Och när du tittar upp från marken och husen och människorna och bussarna och båtarna och ser en fågel flyga förbi bara precis vid ditt öra så tittar du upp och då tittar han upp och han tittar på dig och han ler och du ler och då kysser ni varann och plötsligt finns inget annat förutom Precis Just Nu.
- Vi kan ta er med storm, säger jag.
Ni måste bara lyfta era vingar och vilja flyga.
- Jag måste in till stan, svarar du.
- Kom ihåg att sätta på dig dina vingar
innan du går ut genom dörren, viskar jag.
Stormen kommer när du minst anar det. Var beredd på att flyga.
02 juni 2009
Icke desto mera sant.
Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det
att känslan jag har
för stunden
är oemotståndlig.
Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det
att människorna jag möter
på kvällen
är oemotståndliga.
Skönheten
kommer från deras läppar
och är orden,
de faktiska orden,
och inget annat än orden.
Icke desto mera sant är att
orden
är varför jag älskar er.
icke desto mera sant är det
att känslan jag har
för stunden
är oemotståndlig.
Icke desto mera sant,
icke desto mera sant är det
att människorna jag möter
på kvällen
är oemotståndliga.
Skönheten
kommer från deras läppar
och är orden,
de faktiska orden,
och inget annat än orden.
Icke desto mera sant är att
orden
är varför jag älskar er.
19 maj 2009
Stängda ögon.
Det är inte
att jag är rädd för att vara ensam.
Det är i alla fall inte vad jag tror.
Det är att du ser mig
och inte vill titta tillbaka.
att jag är rädd för att vara ensam.
Det är i alla fall inte vad jag tror.
Det är att du ser mig
och inte vill titta tillbaka.
10 mars 2009
Lansering nya hemsidan: www.kipowsky.se
Mina vänner.
Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se
Kipowsky - Producent och konferencier.
Idag lanserar jag min nya hemsida: www.kipowsky.se
Kipowsky - Producent och konferencier.
27 januari 2009
Som så.
En vän frågade mig idag,
om hur hon ser ut.
Du vet precis i början av hösten,
när det fortfarande är ganska varmt.
Och träden målar om sig
till gult och orange och rött.
En ljummen vind
blåser alldeles lätt i ditt öra.
Och så doften,
när regnet precis slutat falla.
Precis så, svarade jag.
Precis så.
om hur hon ser ut.
Du vet precis i början av hösten,
när det fortfarande är ganska varmt.
Och träden målar om sig
till gult och orange och rött.
En ljummen vind
blåser alldeles lätt i ditt öra.
Och så doften,
när regnet precis slutat falla.
Precis så, svarade jag.
Precis så.
25 januari 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)