Mormor.

Farväl mormor.

Du var rolig, du.

Praktiskt 2.

Min mamma har en handikappstol.
En sån där platt - så man kan sitta ner i duschen.
Väldigt praktiskt.

Man kan sitta hopkrupen på den medan man läser en bok.

Jag ska lösa hur man plastar in pocketboken och samtidigt kan bläddra i sidorna. De blir alltid så himla blöta.

Upp och ner. Och upp.

Jag lovade nyligen att inläggen här skulle vara mer positiva.

Det har tyvärr varit ett par kämpiga månader.

Men ett par av de senare får ändå väga upp och visa hur roligt jag egentligen har det och hur härligt livet faktiskt är.

Ska också bli förälskad lite mer. Javisst!

/Kip

Praktiskt.

Min mamma har en handikappstol i badrummet.
En sån där platt - så man kan sitta ner och duscha.
Det är himla praktiskt.

Nu har jag äntligen en plats att ha laptopen när jag sitter på toa. Praktiskt.

Håll mig.

Skrivet 21 januari, 2008.

Att bara släppa taget
och gråta ut i en famn.

Att släppa taget
och bara släppa ut.

För det
att bara släppa.

Är jag inte tillräckligt stark.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Så.

Skrivet 19 januari, 2008.

Sökes.

Finnes.

Att öppna.

Skrivet 19 januari, 2008.

Är du redo
att öppna Pandoras box.

Här
finns väldigt mycket mer.

Är du redo
för allt det här.

Så är jag din.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Titta bort.

Skrivet 20 januari, 2008.

Om du bara
inte såg
på mig på detta sätt.

Om du bara
inte tittade
mot mig på detta sätt.

Så skulle jag veta
att du inte vill.

Men du ser.

Och du tittar.

Och jag vet ingenting.

Jag vet.

Skrivet 19 januari, 2008.

Vad jag inte vet.


Vad jag vet.
Att du tycker
jag är den vackraste du mött.

Vad mer behöver jag veta.

Som jag sa.

Marie tyckte jag skulle recitera mig själv. Så den här är för henne.

"Varje tillfälle att klä sig i gepardklänning bör man ju ta."
Jonatan Kipowsky, 12 januari 2008.

För ett allt.

Ett stilla mörker. Hur fan ett stilla mörker kan te sig. Det är aldrig riktigt still. Om så stjärnor och moln ducka för en stund och alla ljud inverterades till vakuum kan aldrig, kan det aldrig bli så tyst. För mina tankar rör sig. Alltid rör sig mina tankar och sättet att få dem rörelselösa är att forma tanken som gör så och även den måste då finnas. Alltid måste något finnas och aldrig står det still. Aldrig finns ett stilla mörker.

Ett levande mörker. Där finns jag. I ett mörker som rör sig runt er. Mjukt, alltid levande och alltid finnandes, befinnandes kring er. Där finner ni mig och mitt allt. Så även i de tystaste av era skogar och på de största av era sjöar och hav. Långt ut i ingenstans, där ni ensamheten söker eller sällskapet saknar. I den trängsta av vrår, där ni gömmer er. Där finner jag er. Där finner vi er. Mörkret och jag.

Ni ska inte vara rädda. Bli för oss aldrig rädd. För vi för med oss allt. Stillhet och liv. Tröst och liv. Ett sällskap i ert liv. Om än så tunt. Om än så nästan omöjligt att förstå eller se. Om än så mörkt. Så än så levande. Alltid levande.

Vi är här nu. Mörkret och jag. Vi vill ha dig här nu. Mörkret och jag. Under varma täcken i kylda rum. Under varma täcken i de mörka rum. Där finner du oss. Där finner ni mig.

Jag väntar. Ännu lite längre. I ett rörligt mörker. Jag väntar på på dig. På allt.

What the fuck en sueco.

Jag söker
efter ett bra
svenskt
ord

för Fuck you.

Förslag mottages
med tacksamhet.

Sanna tåget hem.

Det finns personer som gärna berättar att det finns några sanningar i livet och själv har jag säkerligen varit en av dem en gång i tiden. Numera tänker jag såhär: Jag gör vad jag gör och jag säger vad jag säger - och summan av allt detta blir min sanning.

Detta måste betyda att någon annan har en helt annan sanning än min och på en livstid blir det för närvarande runt sex miljarder längre eller kortare sanningar. En himla massa sanningar helt enkelt och bland dessa finns det säkert ett många likadana och säkerligen ett stort antal som överlappar varandra.

Att däremot berätta för mig sanningarna i livet och påstå dem som gällande för varje levande person - det kräver verkligen sitt ego. Jag bugar och säger tack, men nej tack.

På ett tåg befinner jag mig och det är sant. Det är på väg mot Stockholm (oh, du huvustad, du vackra och så oerhört oändliga) och det är också sant. Förutom för de stackarna som sitter på andra sidan vagnen och åker baklänges. De är ju faktiskt på väg FRÅN Stockholm - fast baklänges åt andra hållet. Något annat kan ju inte vara sant, eller hur!

Kärleken är alltid något som brukar drabba mig tåget. Någonstans i ett säte - på väg antingen till eller från dit jag ska - sitter en intressant tjej med ett ansikte så nyfiket och givetvis med tillhörande attraktiv kropp. För mig är förälskelsen sann, i alla fall så länge resan varar. Och sitter hon baklänges på andra sidan mitt emot så känns det som att vi liksom åker mot varann hela tiden, fast galaktiskt sakta. Varje gång hennes blick halkar över mot mig tar vi ett långt ljushopp närmre.

Hennes sanning däremot kan ju vara så väldigt annorlunda och tycka det är ganska skönt hur vi sakta, men ack så säkert åker längre och längre ifrån varann. Och när mina ögon som vanligt stirrar på henne känner hon hur den lilla kontakt som en gång fanns slukas av ett mikroskopiskt starkt svart hål - och det känns ju bra för henne. I hennes sanning är det bara trevligt.

Idag dock - ingen sådan kontakt. Så skönt. Mysigt som det är att njuta av en annan persons närvaro så blir det ganska beklämmande trist och trångt i det där svarta hålet ibland. Så jag ler och fortsätter resa framåt.

Snart är jag hemma. Det är sant.

(jag ska ärligt tala säga att jag inte någon aning har om vad denna texten betyder - men det var skönt att få skriva lite)

New message.

Är man ensam
kan man ju alltid

skicka ett mail till sig själv.

Ett.

Skrivet 6 september 2007.
Plats okänd.

Min dröm
och min verklighet

borde vara samma värld.

Till M.

Skrivet 2 september 2007.
Alby, Stockholm.

Om du skulle fråga
och be mig.

Att beskriva dig
i ord.

Skulle jag först
inte kunna svara.

Och när du
frågade igen.

Skulle jag stanna tiden
och be dig vänta.

Medan jag vände alla blad
och läste varje rad.

Bara för att finna.

Och för att berätta för dig.

Att orden
inte finns än.

Arg tomhet.

Skrivet 27 augusti 2007.
Okänd plats.

Jag är så in i helvete förbannad.

På ingenting.

Slår intet på käften
i ett ingenting.

En frustration över så mycket
som egentligen inte finns.

Väntar på en explosion
i ett vakuum.

Ilska över inget
jag kan göra nånting åt
är den värsta.

Den är ingenting
och vill förstöra allt.

Kalaset.

Skrivet 26 augusti 2007.
Utanför Gislaved, Småland.

Du får gärna
värma dina händer mot min mage.

Du får gärna
kyssa min högra öronsnibb.

Du får gärna,
mycket gärna.

Du får gärna
vara alldeles själv i min närvaro.

Du får gärna,
mycket gärna
alltid vara här.